Här kan du läsa pastor Tobias Ålöws tankar kring tro och reflektioner kring olika bibeltexter.

5 mars 2023
Andra söndagen i fastan

Ibland ställs affektionsvärde mot ekonomiskt värde. Vi kan tänka oss att sälja den där släktklenoden, förutsatt att priset är det rätta. Men får vi inte tillräckligt betalt behåller vi den.

I söndagens evangelietext från Mark 14:3–9 berättas det om hur Jesus låg till bords och en kvinna bryter upp en flaska dyrbar äkta nardusbalsam och häller ut alltsammans över hans huvud. Eftersom oljan var värd 300 denarer – dvs. trehundra dagslöner för en dagarbetare – blev några av de församlade förargade och menade att flaskan borde ha sålts och pengarna getts åt de fattiga. Men Jesus säger till dem: »Låt henne vara! Varför gör ni henne ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, och dem kan ni göra gott mot när ni vill, men mig har ni inte alltid. Hon har gjort vad hon kunde.«

Jag har inte svårt att se mig själv i de som blev förargade. Inte så mycket pga. min stora omsorg om de fattiga, tyvärr, snarare pga. att jag med sådan enkelhet kan komma så många andra, mer egoistiska, saker att spendera pengarna på. Jag kan till och med bli lite störd av människor – som kvinnan i berättelsen – som sätter ribban så högt och får oss andra att hamna i dålig dager. Samtidigt finner jag hennes exempel vackert och inspirerade. Hon kalkylerar inte med sin kärlek. Hon låter inte några försiktiga, symboliska, droppar falla på Jesu huvud, utan hon bryter flaskan och tömmer den över honom. Affektionen mot Jesus överträffar det monetära värdet. När hon får chansen att visa sin kärlek så tar hon den. ”Hon har gjort vad hon kunde.” Tänk om vi skulle leva så att Jesus kan säga det samma om oss…

/ Tobias, pastor

19 feb 2023
Fastlagssöndagen

I evangelietexten för fastlagssöndagen (Markus 10:32–45) är Jesus och hans lärjungar på väg till Jerusalem. Eftersom Jesus förstod att de vara rädda för det som väntade där förklarar han för de tolv lärjungarna att: »Vi går nu upp till Jerusalem. Människosonen skall utlämnas åt översteprästerna och de skriftlärda, och de skall döma honom till döden och utlämna honom åt hedningarna, som skall göra narr av honom och spotta på honom, prygla honom och döda honom, och efter tre dagar skall han uppstå.

Man tänker att allvaret i Jesu ord skulle drabba lärjungarna. Deras mästare går mot tortyr och avrättning. Hur skulle de kunna vara till stöd för honom? Men strax efter att de fortsatt sin vandring kommer Jakob och Johannes fram och ber Jesus om att få sitta bredvid honom – den ene till höger och den andre till vänster – i hans härlighet. Man vet inte om man skall skratta eller gråta. Har de inte hört något av det han sagt? De andra lärjungarna blir naturligtvis förargade. Men förmodligen inte för att de var så värst mycket mer andligt mogna, utan för att deras vänner hunnit före dem. Jesus kallar på nytt till sig sina efterföljare och säger att: »Ni vet att de som räknas som härskare är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.« Jesus vänder här upp-och-ned på den vanliga ordningen och förklarar att visst finns det de som räknas som härskare, men verklig storhet är att vara andras tjänare.
Det är inte svårt att känna igen sig i lärjungarna. Vi bär alla på böjelsen att vilja vara först och räknas som främst. Vissa är – som Jakob och Johannes – mer framfusiga, medan andra projicerar sin frustration över att själva inte våga eller hinna först på de som tar för sig. Men inkröktheten i oss själva finns hos oss alla. Men Jesus ger oss ett annat exempel. Han kom inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna. I kraften av hans död på korset är syndens och själviskhetens makt bruten. Vi har fått nya förutsättningar att välja en annan väg. Vi kan välja att inte vandra den väg som världen framhåller, utan välja att tjäna och bli alla slav. Det var den väg Jesus gick. Det är den väg han kallar sina efterföljare till. Låt oss gå med honom

/Pastor Tobias

5 feb 2023

I söndagen evangelietext (Luk 2:22–40), som handlar om hur Maria och Josef bär fram Jesus i Templet, möter vi också en man vid namn Symeon. Evangelisten Lukas berättar att han ”var rättfärdig och from och väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias.” En dag leder den helige Ande honom till Templet för att löftet skall bli verklighet. Men vad väntade sig Symeon att se? Hur skulle han veta vilket barn det var som var Messias, Israels kung? Skulle där vara en änglakör? Skulle det lysa om barnet? Skulle den lille kanske ha någon sorts gloria över huvudet? Det kan inte varit mycket som ”stack ut” med den lilla familjen som kommit till Templet för bära fram sin son. En far och en mor med en liten bebis i famnen. Enkelt folk, som tydligen inte ens hade råd att offra det föreskrivna lammet, utan fick nöja sig med två duvor. Knappast gav de intryck av att vara den kungliga familjen. Men på något vis öppnar Anden Symeons ögon och han ser: ”Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, tog han honom i famnen och prisade Gud…” Det var naturligtvis mängder av andra människor i Templet den där dagen, men det vara bara Symeon och Hanna – en gammal kvinna med profetisk gåva som levde i Templet där hon tjänade Gud dag och natt med fasta och bön – som såg. Tänk om Gud är närvarande i ditt och mitt liv. Mitt i det vanliga, i det vardagliga, i det alldagliga. Det kanske är mer handlar att våra ögon behöver öppnas.

Herre, öppna våra ögon så att vi ser att du redan nu är närvarande hos oss. Amen

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

/Pastor Tobias 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

6 dec 2022
Första söndagen i advent

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: »Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem.«Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: » Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!« När han drog in i Jerusalem blev det stor uppståndelse i hela staden, och man frågade: »Vem är han?« Och folket svarade: »Det är profeten Jesus från Nasaret i Galileen.« (Matteusevangeliet 21:1–11)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det närmar sig jul. Har du skrivit din önskelista ännu? Som barn trodde jag att jag knäckt koden för att få det jag ville ha (Lego). Tricket var att också önska sig det jag trodde att mamma och pappa tyckte jag behövde (kalsonger och strumpor).

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I evangelietexten för första söndagen i advent möter vi spänningen mellan det vi önskar och vill ha respektive det Gud vet att vi djupast set behöver. När Jesus rider in i Jerusalem dramatiserar och förverkligar han Sakarjas (9:9) profetia om Messias, kungens, ankomst till Jerusalem. Men han gör inte enbart anspråk på att vara kung, utan också ett påstående om vilken typ av kung han är. Inte en krigare, inte en politisk/nationalistisk Messias, utan en ödmjuk fredsfurste. Han kommer inte för att besegra den romerska ockupationsmakten med våld, utan för att ta itu med all världens ondska på ett mycket djupare plan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Folkskarorna uppfattar det konungsliga anspråket i Jesus agerande, men deras tankar gick inte till Sakarja. Istället såg de andra berättelser ur Israels Skrifter och historia gå i uppfyllelse inför deras ögon. De tänkte på berättelsen i 1 Kungaboken 1:38–40 om när Salomo, Davids son, smordes till kung, satt upp på sin fader Davids åsna och red till Jerusalem. De visste att Israel som nation hade nått sin höjdpunkt under Salomos dagar. Nu var det på väg att ske igen. Så de bredde ut sina mantlar på vägen, skar kvistar från träden och strödde dem på vägen, och ropade ”Hosianna Davids son!” Likaväl som Jesus dramatiserar Sakarajas profetia, iscensätter folket en rad händelser från Israels skrifter och historia. Deras handlingar säger något om hur de uppfattade det som höll på att hända. I 2 Kungaboken 9:1–13 berättas det om hur man, efter att Jehu besegrat den onde kung Ahab och därefter smorts till kung, breder ut sina mantlar för Jehu. Likaså berättar 2 Mackabéerboken om hur man efter Judas Mackabeus seger över seleukiderna och reningen av Templet tog lövprydda stavar, grönskande grenar och palmkvistar i händerna och frambar lovsånger till honom. När folket gör det samma är det anspelninhgar på dessa berättelser och uttryck för deras förhoppning om att Jesus nu skall göra det samma med romarna. Men det slutar inte där. De sätter också ord på sina förhoppningar och ropar: ”Hosianna Davids son!” Det låter som ett from hyllningsrop, men hosianna är ett rop på hjälp och räddning. Folket ropar att Jesus, Davids Son, kungen, skall rädda dem. Från vem? Romarna. De ville bli räddade från romarnas förtryck, att Israel skulle bli en stormakt igen. Men Jesu hade en annan plan;  han skulle rädda hela världen från den djupare ondska som stod bakom Rom.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jesu intåg i Jerusalem är på så sätt en lektion i hur krocken mellan våra önskningar och Guds svar kan se ut. Jag vet själv hur ofta jag kommer till Gud med min ”önskelista” över det jag vill ha, men också hur ofta det inte är ”Lego” jag får. Kanske är det just eftersom Gud säger JA till våra djupaste behov – de som vi inte själva vet om eller bryr oss så mycket om – som han också ibland säger NEJ till våra kortsiktiga och mer ytliga önskningar. Frågan är om vi är villiga att följa ändå. Följer jag Jesu för att han skall infria mina förhoppningar och minaönskningar? Följer jag så länge han gör det som jag förväntar mig och vill? Eller följer jag Jesus för den han är, för det han gjort och det han vill göra? Jesus väg gick inte rakt till tronen i Jerusalem. Den gick genom svårigheter, strid och prövningar till döden på ett kors. Det är fortsatt Jesu väg att mista sitt liv för att finna det. Vill vi följa?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

/ Pastor Tobias

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

14 nov 2022
Vaksamhet och väntan

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I söndags var det den s.k. ”Söndagen före Domsöndagen” och vi läste evangelietexten från Lukasevangeliet 12:35–40:  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande. Var som tjänare som väntar på att deras herre skall komma hem från ett bröllop, så att de genast kan öppna när han kommer och bultar på porten. Saliga de tjänarna, eftersom deras herre finner dem vakna när han kommer. Sannerligen, han skall fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords och själv gå och passa upp dem. Om han så kommer vid midnatt eller ännu senare – saliga är de tjänarna, när han finner dem beredda. Ni förstår väl att om husägaren visste när tjuven kom, skulle han hindra honom från att bryta sig in i huset. Var beredda, också ni, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen.” 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Texten påminner mig inte bara om att Jesu en dag skall komma tillbaka till jorden, utan också om hur liten roll detta tanken faktiskt spelar i min vardag idag. Visst tror jag att Jesus skall återvända. Jag stämmer in i den apostoliska trosbekännelsens deklaration att Jesus är ”uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda.” Jesu s.k. parusi är en del av min teologi. Men jag inser vilken obetydlig roll denna tanke spelar i min vardag. När jag påminns om det kan jag till och med tycka att det känns lite jobbigt. Det finns så mycket mer här i livet som jag vill hinna med… så det gör inte så mycket om Jesus dröjer åtminstone lite till.  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kanske var det just en sådan ”sömnig” inställning som evangelisten Lukas uppfattade i den församlingsgemenskap han befann sig i och upplevde sig manad att adressera. De första kristna väntade ju sig att Jesus skulle komma tillbaka vilken dag som helst, men tiden gick, Herren dröjde, och man kom att slappna av allt mer. När Lukas skriver hade det passerat omkring femtio år sedan Jesu himmelsfärd och han behövde uppenbarligen påminna om att – även om det dröjer – så kommer Jesus en dag återvända. Det gäller att inte slappna av utan hålla sig vaken, med kläderna uppfästa och lamporna brinnande. Det gäller att leva ständigt beredd, ”ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen.”  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Texten ställer alltså en fråga till oss, både som individer och som församling: Är vi beredda? Lever vi våra liv som om Jesus skulle återvända idag? Om inte, hur skulle ett sådant liv se ut? 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

/ Pastor Tobias